I’ve been expecting you, mr Bond

Standard

Vanligtvis är det måndagarna som är min eviga fiende, men jag tror minsann att torsdagarna har begått myteri och allierat sig med min nemesis. Den smyger liksom på en. Man tror att dagen går ganska bra, man får en ny vän på jobbet, man får gå hem två timmar tidigare, P3 är extra roligt. Men så kommer man hem, och bestämmer sig för att baka. Närmare bestämt, finbaka. Baka ett sånt recept som man sparar i månader innan man försöker sig på det, för man vill så gärna att det ska bli bra och gott.

Man börjar. Tiden går. Man multitaskar, bakar, och tittar på The Nanny samtidigt. Lyssnar på fin musik och dansar tills man inser att grannarna kan se rakt in genom fönstret och så slutar man plötsligt, känner sig obekväm och önskar att man hade tänkt på att dra ner persiennerna.

I slutskedet av bakandet så är man hungrig. Och eftersom man förbereder sig på att äta extrema mängder gottigott, så tar man fram en morot och två knäckemackor. Men! När man ska skära upp sin morot så slinter man till och skär av en försvarlig bit av fingret. Just i det ögonblicket kommer man ihåg att man inte tycker om blod. Men, man biter ihop och fortsätter baka, täckt av plåster. Man tar ut formen ur den avstängda ugnen där den stått för att jäsa och äntligen, äntligen, ska den snart vara klar.

Just här slår torsdagarna till. Det innan var bara en försmak. Nu sitter torsdagarna i en snurrstol och vänder sig om i precis rätt sekund och säger ”I’ve been expecting you, Mr Bond- I mean… you there.” Så lyfter man på handduken och ser, att det lilla lager med plastfolie som man har runt formen… har smält. Trots avstängd ugn.

Katastrof. Fyra timmars arbete åt helvete. Då är det helt okej att fälla ett par tårar, sparka på köksdörren och demonstrativt ha armarna i kors, sätta sig ner på den enda köksstolen med en dyna och sura i en kvart.

En sur period senare står man och googlar recept på gräddsmörkräm med kondenserad mjölk i fast utan smör, men alla har smör och nu är ju såklart smöret slut. Då är det det perfekta tillfället för ens storasyster att komma hem. Med en kram och ett paket chokladtårtemix så känns det genast lite bättre. Nu luktar det choklad i hela köket och jag har kommit över mitt gigantiska misstag.

Kontentan av detta är väl, att ibland failar man miserabelt. Och det är okej, för det är så man lär sig. Då behöver man bara en kram, tröstsocker och en dålig 80-talsfilm. Sen är det okej igen.

Så, torsdagarna, ni fick mig inte. Ni var nära, men i sista sekunden slank jag undan. We shall meet again…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

About Hausfrau Lange

Det händer något speciellt med mig när jag bakar. Min inre hausfrau kommer ut. Hon har ett rutigt förkläde, en tjock blond knut i nacken och går upp klockan fem för att baka bröd. Min inre hausfrau tar över rätt ofta. Och jag gillar henne, så det är okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s